En fruktansvärd olycka

Jag kände en hund som gjorde ett enormt avtryck i mitt hjärta. Tre år gammal kom Goliat tillbaks till sin uppfödare. Han hade blivit felbehandlad och hade noll förtroende för människor och hanhundar.

När Goliat hade befunnit sig på gården en tid flyttade jag dit och fick träffa honom för första gången. Han var otroligt kelig och närgången, men högg när det inte passade honom och var utåtagerande mot andra hundar. Jag kan erkänna att jag var rädd för Goliat, jag hade en enormt stor respekt för den hunden.

Jag borstade Goliat och han älskade det. När jag badade honom var han stel och stirrig, jag var hela tiden på helspänn, beredd på att han plötsligt skulle försöka hugga, men det gjorde han aldrig. Jag lyckades till och med klippa klorna på honom – utan munkorg. Jag vet inte hur det gick till egentligen. Jag satt ner och han låg på sidan mellan mina ben, med ett ben över hans huvud och ständigt beredd att ta tag i nackskinnet lyckades jag klara mig utan att bli biten för varje försök han gjorde. Han gav snabbt upp när han insåg att det inte var någon idé.

Jag tränade vallning med Goliat. Han var svårt att valla med, det krävdes mycket av mig som förare. Men det gick bra och vi gjorde framsteg. Han var en otroligt duktig vallhund. Hans förra ägare hade också vallat med honom, då hade han ofta hoppat upp och bitit henne. Han nafsade bara mig. När vi hade vallat klart och jag skulle böja mig ner för att berömma honom var han så glad att han hoppade upp och nafsade mig i ansiktet. För att undvika detta beteende fick han lägga sig ner innan jag klappade om honom, det funkade.

Goliat var anmäld till en utställning och jag tränade honom inför den. Det gick bra, förutom att han hade svansen för högt. Några dagar innan utställningen var Goliat badad och redo att ställas, men då inträffade något som skulle sätta stopp för Goliats medverkan. Goliat tyckte nämligen inte om när man sa till honom. Om han morrade på en annan hund och jag sa till honom gav han mig en blick som sa att du säger fan inte till mig vad jag ska göra. Jag var alltid rädd för att säga till Goliat och försökte alltid undvika dessa situationer med honom.

En dag var det en annan på gården som höll i Goliat koppel för jag hade en annan hund att hålla koll på. När vi passerade en hundgård med en annan hund i började Goliat morra på den, när han fick en tillsägelse högg hand. Personen i fråga tryckte då ner Goliat i marken för att han skulle ge sig. Vilket han aldrig gjorde, istället blev personen biten i handen.

Jag har alltid tyckt att det är fel att trycka ner en hund. Det är bättre att bara hålla i så att den inte får möjlighet att bita. Denna händelse ledde alltså till att Goliat inte fick följa med på utställningen, och dessutom ledde det till att jag blev mer rädd för honom.

Det var något som förändrades med Goliat den dagen, han blev sämre mentalt. I fortsättningen hade jag alltid munkorg på Goliat när jag skulle klippa klorna. Han förändrades även när jag borstade honom. Från att vara avslappnad och tycka om det blev han stel och stirrig, vilket gjorde att jag inte heller vågade borsta honom längre. Vi fortsatte att träna vallning på samma sätt, och det gick bra.

Goliat visade tecken på att ha ont i frambenen. Eftersom han är benägen att bita när han får ont satte jag på honom munkorgen medan jag kände igenom honom, utan att hitta något. Jag tog av munkorgen och släppte upp honom. Goliat hoppade upp med tassarna mot väggen och då tänkte jag att det måste vara något med tassarna. Jag hade böjt på tårna, men inte särat på dem. Så jag gjorde det, och det var det som gjorde ont. Goliat blev förbannad och försökte hugga mig i sidan, som av ett mirakel fick jag tag i honom direkt. Jag höll bara i honom på sidorna av halsen så att han inte kunde hugga mig, till han lugnade ner sig, vilket bara tog några sekunder.

Detta såg jag som ett framsteg, jag kände att jag kunde hantera honom och var inte lika rädd längre. Tiden flöt på med Goliat. Han hjälpte till med fåren på gården, en man lånade honom att valla med en helg och tyckte mycket om keliga Goliat. Ibland gav han Crut stryk. Men Goliat började sakta men säkert bli säkrare igen. Både mot människor och andra hundar.

En av de absolut finaste egenskaperna med Goliat, som både hans far och Crut har, är förmågan att avbryta slagsmål. När tikarna i flocken slogs kom Goliat och särade på dem, snabbt och effektivt.

Våren 2014 hände det en olycka. Det var en vanlig måndag morgon, jag var först ut för att rasta hundarna. Som vanligt släppte jag ut allihop ur deras boxar, hoppade upp på fyrhjulingen och körde iväg. Som vanligt sprang de flesta av hundarna som idioter. Jag vet att jag såg ett gäng av dem springa precis utanför fårhagarna, däribland var Goliat. Jag vände mig om för att ropa på en latmask som inte ville följa med, då hörde jag ett skrik. Det var det värsta skrik jag någonsin har hört i hela mitt liv. Jag vände mig framåt igen och där hundarna precis hade sprungit, cirka 25 meter framför mig stod Goliat. Han skrek och ena frambenet hängde helt lealöst. Jag stängde av fyrhjulingen, hoppade av och sprang uppför backen till gårdsägarens hus. Jag skrek att Goliat hade gjort sig illa och hen följde med mig ut.

Goliat stod kvar på samma plats. Han hade tystnat nu, men frambenet hängde fortfarande lika lealöst. Han skulle åka direkt till veterinären, vi kunde inte bära honom till bilen på grund av hans bristande förtroende för människor, han hade antagligen bara blivit arg på oss. Jag lockade Goliat med mig och han linkade efter på tre ben. Ibland skrek han till för att det gjorde så ont. Hela vägen uppför den branta backen var han tvungen att ta sig.

När vi kom upp till bilen där bakluckan och buren stod öppna och väntade på honom, hoppade han upp på mig, som för att be om hjälp. Jag minns det här ögonblicket så väl, jag blev rädd att han skulle bli arg på mig för att han hade ont så jag backade undan för honom, som om han var en farlig parasit. Det var det sista jag gjorde för Goliat, han bad om hjälp och tröst och jag backade undan och lämnade honom ensam när han behövde mig som mest. När han skulle hoppa in i bilen trillade han baklänges och skrek, men igen vågade hjälpa honom in i bilen. På nästa försök lyckades han. De åkte de fem minutrarna det tar till veterinären. Jag fick stanna hemma för att ta hand om resterande hundar.

När Goliat kom hem igen var han inte i livet längre, han var avlivad och skulle begravas. Bara tre år gammal. Denna fina hund, hur kunde det gå så snabbt. Det var så mycket liv i honom, han hade hela livet framför sig, och plötsligt fanns han inte längre. Jag förstod ingenting, förstår fortfarande ingenting av den hemska morgonen.

Enligt veterinärens utlåtande var hela Goliat armbåge krossad. Det fanns även andra tecken som tydde på inre blödningar. Det var jag som hade ansvaret för Goliat när olyckan inträffade, och jag har ingen aning om vad som hände med honom. Vi kommer aldrig få svar på hur denna hemska olyckan gick till. Krockade han med en annan hund, sprang han in i en staketstolpe? Frågorna utan svar är många.

Goliat har en plats i mitt hjärta, han var speciell och han lärde mig mycket. Jag kommer aldrig glömma honom och aldrig sluta undra vad det var som hände.

Goliat heter egentligen något annat, men av respekt för alla inblandade har jag valt att inte skriva ut vem han var.

 

Annonser

En reaktion på ”En fruktansvärd olycka

  1. Ping: När hundar skriker | Crut & Dasta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s