Att ta sig förbi andra hundar

Dagens lunchrunda med Crut blev kanske inte riktigt som jag hade tänkt. Sol och Dasta fick en liten tur i skogen medan Cruts promenad hade ett mål, nämligen att gå igenom samhället för att posta ett brev.

Det började med att vi såg ett kommande möte. Två spaniel hanar som jag vet inte beter sig vid möten, alltså sådana hundar som jag absolut inte vill möta med Crut. Fine, tänkte jag, fine tänkte Crut, han registrerade dem, tittade på mig, det blev BUS och vi gick andra hållet till postlådan. Så långt allt väl. Det var en skön promenad där vi lekte mycket och jag hade verkligen hunden med mig. Brevet hamnade i lådan och vi fortsatte rundan.

Efter ett tag började Crut dra och stressa upp sig sådär som han gör när några hundar han inte gillar har gått där innan och finns framför, alltså när han känner lukten av otäcka hundar. Jag lyckades få honom någorlunda lugn med godis. När vi svängde av från den vägen in på den vägen som går raka vägen till vårat hus såg jag hundarna från början igen. De var kanske 250 meter framför oss, matten stod utanför skolan och väntade in sina barn.

Vi bor i ett litet samhälle och det fanns ingen annan väg att ta hem, alla små alternativ på väg hemåt ledde ändå rakt mot hundarna. Jag hade alltså inget annat val än att börja jobba för att kunna ta oss förbi. Jag gjorde ungefär som vi brukar göra på klubben. Satte Crut ned, matade med godis, gick en bit, satte honom ned, matade osv osv. Det gick åt väldigt mycket godis och tid. Jag tänkte att matten skulle se oss och flytta sig när vi närmade oss. Det var solklart att hon såg oss men hon kunde minsann inte flytta sig…

Nåja, tillslut befann vi oss väldigt nära hundarna. Crut var lugn och fokad på godis så jag gick förbi med honom på min högra sida (bort från hundarna), vilket är en plats han själv oftast väljer vid möten. Jag tryckte in godis käften på honom och vi lyckades ta oss förbi! De andra hundarna var bara på andra sidan vägen, de tittade på Crut och en av dem drog mot oss men vi klarade det ändå!

Ett tag där i början var jag nära på att bryta ihop och börja gråta, jag HATAR verkligen hundmöten. Men jag samlade mig och Crut och tillsammans fick vi ett lyckat möte med svåra hundar.

Jag har en vision om att i framtiden få bukt på hundmöten så att jag kan gå med alla tre hundarna samtidigt. Som det ser ut just nu undviker jag rundor där jag kan möta hundar om jag har mer än en hund med mig. Det kommer krävas mycket jobb men det ska gå!

14495307_10209313674030705_7790972673008627324_n

En passande bild som Dastas uppfödare precis la upp på kennelns facebook-sida. Så sant!

Rättvist?

Jag har funderat mycket på hur jag ska lägga upp träningen sen när vi har tre kelpies hemma. Med Dasta och Crut har jag ofta tänkt att det ska bli rättvist. Får Crut ett spår så ska Dasta också få ett. Får Dasta träna trix så måste Crut också få göra något roligt, som lydnad. Hur tänker ni? Rättvist eller inte?

Jag har insett att rättvisetänket inte är så smart, åtminstone inte om man har fler än två hundar. Dessutom kan de behöva träna på olika saker, träningen blir nog mer kvalitativ om man slopar rättvisan. På så sätt blir det lättare med vilodagar och passivitetsträning också. Exempelvis, en dag kanske vi åker till skogen, Crut och Sol får spåra, Dasta får bara gå en promenad. Nästa dag åker vi till klubben, Dasta tränar agility, Crut och Sol får bara lite passivitetsträning. Nästa dag är det valpkurs, då får Dasta och Crut vilodag och stanna hemma. Nästa dag åker jag till klubben och tränar med Dasta och Crut, Sol får vara hemma hos husse. En annan dag miljöträning med Sol, lydnad med Crut hemma och trixträning med Dasta, allt på olika stunder under dagen. Jag ska helt enkelt försöka lära mig att dela mer på hundarna, träna olika saker med dem och inte hålla träningen rättvis.

Jag har alltid haft svårt för att bara träna med ena hunden för att den andra blir ledsen om inte den får göra något. Jag tror att det blir lättare att få tid till träningen också om man delar upp det mer mellan dem.

Jag önskar verkligen att jag hade Dasta och Sol hemma nu för jag är träningssugen men Crut har vilodagar, så tråkigt! Men nödvändigt…

3

Trixträning med Dasta. Bakåtvolt är en favorit.

5

Lydnadsträning med Crut.

Slö och konstig

Crut har varit lite slö och konstig på sistone. Jag hoppas verkligen att han inte är sjuk på något sätt. I lördags när vi tränade lydnad var han slö för att vara honom, det var mer som att träna med en normal hund 😉 I söndags spårade vi och då hade han ett väldigt lugnt tempo mot normalt och när vi skulle ut och springa på kvällen sprang han bakom eller framför på slak lina. I vanliga fall brukar han ligga på rätt bra och dra. Han var inte sig själv igår på sökkursen heller. Nu blir det vila i 3-4 dagar så får vi se om han är bättre sen. Det kanske bara har blivit för mycket för honom. Vi har tränat ganska mycket och varit hos svärföräldrarna där det är mycket för honom att hålla koll på med katter, barn och andra hundar.

Men vad ska jag göra nu då?? Har verkligen mycket tid över för att träna med hund nu. Så tråkigt att han måste vila då. Jag behöver verkligen ha fler hundar, det kommer bli perfekt med tre kelpies hemma sen. Då blir det inte många lugna stunder, det passar mig.

20140617_055446

Såhär slö är han. Älskar den här gamla bilden på Crut och min katt Messi som numera bor hos mamma.

Att gå i det där förbannade kopplet

Det enda mod som krävs för att bli en framgångsrik hundtränare är tålamod.

Jag har en fullständigt odräglig hund då det gäller att gå i koppel, ni tror säkert att det är den lättstressade ”problemhunden” Crut. Faktum är att där har ni fel, det är Dasta som är boven den här gången. När jag tog henne var hon runt ett år och hade väl i stort sett aldrig haft koppel på sig. Jag har mest haft henne lös hela tiden och därför inte orkat lägga ner tid och energi på koppelträning. Jag har försökt lite men hon är fan omöjlig. Min lilla draghund, hon vill alltid dra, hur trött hon än blir slutar hon aldrig att dra. Det är extra svårt att lära en hund att gå i koppel om man även tränar drag.

Sen vi flyttade in till stan har sträckorna vi går i koppel blivit längre. Jag har börjat få ont i axlarna för att hon drar, trots att hon inte alls är särskilt stark. Jag har testat mig fram lite, men inget verkar funka på henne. Idag bestämde jag mig för att nu jävlar är det nog. Jag plockade fickorna fulla med tålamod och gick ut i regn/snöstormen med båda hundarna. Så fort Dasta drog vände jag och gick åt andra hållet. Och så höll vi på. Folk glodde och undrade nog vad tusan jag höll på med. Stackars Crut fick bara hänga på, han gick så snällt efter mig och såg smått förvirrad ut. Jag var fast besluten att lyckas. En styrka jag har är att när jag väl har bestämt mig för något med hundarna är mitt tålamod oändligt.

Efter en timme hade vi tagit oss till havet där de kan springa lösa. En sträcka som normalt tar tio minuter. De fick springa lösa i en halvtimme, sen kopplade jag dem igen för att gå samma sträcka hem. Den här gången tog det bara 20 minuter, solklar förbättring. Nu gäller det bara att jag är konsekvent och behåller mitt tålamod i någon vecka så kanske vi slipper se ut som idioter som går fram och tillbaks hela tiden. Nu vet jag åtminstone att det funkar. Och det är otroligt skönt att vara ute och gå med slakt hängande koppel!

Till alla er andra, bestäm er bara och ge inte upp. Ta allt tålamod ni har och lite till. Alla problem har en lösning, det gäller bara att hitta rätt sätt för just er. Ibland kan det kanske ta lite längre tid och krävas mer tålamod än man har tänkt sig.

20150120_151921

Såhär fint gick de med slakt koppel på hemvägen.

Inomhusträning

Under den här årstiden blir det mycket inomhusträning, ofta shaping med klicker som hjälp. Att shejpa fram beteenden är något jag alltid har tyckt är väldigt roligt. Min första gamla golden kan många ”onödiga” trick. När jag väl har plockat fram klickern är det svårt att sluta, tur att jag har två hundar att variera med så vi kan träna länge. Jag brukar ganska ofta använda hundarnas kvällsmat till träningen. Det senaste projektet har varit att lära hundarna att stå med baktassarna på en pall. Det tog två träningspass så kunde de det. Jag började med ett ganska stort lock till en back, sedan en mindre plastmapp, en några centimeter tjock bok och sedan var det busenkelt när jag tog fram pallen.

Både Dasta och Crut går först upp med framtassarna på pallen, går ner och upp med baktassarna. Min tanke från början var att de skulle göra som min andra hund som backar upp på pallen. Jag tror att jag ska jobba vidare med pallen och försöka lära dem det.

Dasta är en hund som ÄLSKAR shaping, hon blir till en clown och bjuder på alla möjliga beteenden med en enormt lycklig attityd. Desto mer vi tränar desto mer clownig blir hon. Har aldrig haft en sån rolig liten hund som Pastabiten!

20150114_203629

Dasta har kommit på grejen. Crut väntar uppmärksamt på sin tur.

20150114_203943

Cruten löste det också till slut.

Planering

Inför varje träningspass är det bra att ha en plan. Jag tycker inte man behöver skriva upp en utförlig träningsplan och sedan utvärdera den. Det blir alldeles för mycket jobb och risken är att man struntar i alltihop om man känner att man måste skriva planer. Däremot är det viktigt att tänka igenom träningspasset, både innan och efter.

Bestäm innan varje träningspass vad du tänker träna på och hur du ska lägga upp det. Tänk inte bara ”idag ska jag träna tävlingslydnad”, då kommer du med största sannolikhet att träna på de momenten som du tycker är roligast, som går bäst, istället för att träna på de momenten som du behöver lägga ner lite mer tid på. Igår bestämde jag mig för att träna stadga, fotposition/ingångar och snabba läggande utan skall. Jag körde två varv, med en kort paus emellan varven. Många hundar tröttnar om man tränar för länge på samma sak. Därför varierar jag hellre lite och kör varje moment två eller flera omgångar istället, Crut är nämligen en hund som tröttnar lätt. Alltså jag börjar med stadga en liten stund, sedan kör jag fotpostion/ingångar ett par minuter innan jag byter och gör kanske fem läggande, sedan tar jag en kort paus och börjar om igen. Beroende på hur mycket hunden orkar kan man köra flera sådana här ”varv”.

Efter träningspasset kan man snabbt tänka igenom vad som gick bra och vad som gick dåligt och eventuellt vad man vill fokusera på vid nästa träningstillfälle.

Nu tänkte jag ta ett kort träningspass med kloklippningsträning. Planen är att jag ska fokusera på att Crut ska hålla tassen stilla i min hand medan jag kan nudda klorna med en penna, för varje ”nuddning” får han en godis. Svårare än så behöver det inte vara att ha en plan.

Glöm inte att det är helt okej att ändra på planen under träningspassets gång, precis som oss har hundar bra och dåliga dagar, och ibland kanske det inte blir riktigt som man har tänkt sig.

IMG_9520
Cruts och mitt favoritmoment

Passivitet

Ni slarvar väl inte med passivitetsträningen? Det gör jag, så detta är en påminnelse till mig själv att träna mer passivitet med Crut. Det är ju så enkelt att i slutet på varje träningspass lägga till ett par minuters passivitet, det måste jag, och säkert många andra, bli bättre på. Crut är en hund som har lite svårt för passivitet, om jag håller i kopplet och inte gör något med honom har han väldigt lätt till skall. Däremot är han jätteduktig när jag binder upp honom, det handlar om förväntan. Crut förväntar sig att det alltid ska hända något roligt när jag har honom i koppel. Jag vet inte riktigt hur jag ska få tyst på Crut, jag kan ju mata honom med godis, men det känns inte som att det kommer hjälpa på längre sikt. Jag kan ju inte hålla på och mata honom varje gång vi står stilla i resten av hans liv… Kom gärna med tips och idéer.

Jag brukar ganska ofta ta med Crut och titta när de andra vallar här hemma, men då är han oftast så skällig så det slutar med att jag binder upp honom ändå tillslut, för då är han ju lugn. Igår testade jag att när han började skälla så band jag upp honom, och när han var lugn så hämtade jag honom igen. Men han började ju skälla nästan direkt igen.

Jag vill slå ett slag för mer passivitetsträning!

20140415_162931