Vandringssug

Jag är så himla sugen på att vandra! Det vore helt fantastiskt att åka upp till fjällen och gå en ordentlig långtur, bara vandra med hundarna i flera dagar och njuta av utsikten. Tyvärr finns inte riktigt möjlighet till sådan aktivitet just nu. Dels för att vi har en valp, för att tiden saknas, det kostar mycket att åka så långt upp osv. Dessutom har jag en knäskada som inte gynnas av några längre promenader. Kanske nästa år.

Istället stillade jag mitt vandringssug lite på hemmaplan i helgen. I lördags gick jag och pappa en vandringsled runt sjön där jag bor. Leden är åtta kilometer lång. Ingen sträcka direkt men det blev ganska lagom eftersom Dasta och Sol var ensamma hemma och mitt knä egentligen inte borde gå alls tydligen.

14522128_10154653226898447_2039275076_o.jpg

Far och Demsi, typ den enda hunden vi haft som kan gå ordentligt i koppel. När vi köpte honom 2 år gammal sa de att hans enda problem var att han INTE kunde gå i koppel. Ville de ha hundar som drar eller?! Han går ju perfekt bakom…

14513638_10154653226943447_14081709_o

Denna rundan fick Crut gå i dragsele och midjebälte. Trist att han sträckt sig och inte får springa lös.

Jag var sugen på mer vandring så i söndags åkte Crut och jag en bit till Stampaleden, en vandringsled i närheten. Den var också åtta kilometer lång. En mycket roligare led än den förra. Här var det mer variationen på stig/väg och omgivningen. Allt ifrån mossar, gammal barrskog, ung barrskog, gammal lövskog, ung lövskog och så vidare. Det varierade hela tiden. Dessutom gick vi över ett gäng åar och förbi några dammar. Det var en mycket skön minivandring. Härligt med lite egentid och kvalitetstid med grabben. Den här turen fick Crut gå i sele och långlina.

14550502_10154653233808447_1764691904_o

14513796_10154653233363447_2046148784_o14572638_10154653233673447_503410857_o

14536496_10154653233353447_513271170_o

Det är lätt att bli hemmablind, men Småland är ju faktiskt också vackert. Speciellt nu på hösten med alla fina färger. Jag tror nästan att hösten är min favoritårstid, åtminstone hundmänniskan i mig. Det går att göra mer hundigt på hösten när temperaturen är lägre än på sommaren, och naturen är helt klart finare än på våren.

Än är inte mitt vandringssug stillat. Jag håller på att kika på vad det mer finns för leder häromkring. Kanske kan vi gå på minitur igen på lördag redan. Tyvärr är inte mitt knä lika lyckligt över den här aktiva helgen som resten av jag är. Jag har riktigt ont nu, har haft ont i över ett år och det blir bara värre och värre. Idag tog jag äntligen tag i att ringa en fysioterapeut, det börjar bli ohållbart med ständig smärta.

 

Annonser