Rättvist?

Jag har funderat mycket på hur jag ska lägga upp träningen sen när vi har tre kelpies hemma. Med Dasta och Crut har jag ofta tänkt att det ska bli rättvist. Får Crut ett spår så ska Dasta också få ett. Får Dasta träna trix så måste Crut också få göra något roligt, som lydnad. Hur tänker ni? Rättvist eller inte?

Jag har insett att rättvisetänket inte är så smart, åtminstone inte om man har fler än två hundar. Dessutom kan de behöva träna på olika saker, träningen blir nog mer kvalitativ om man slopar rättvisan. På så sätt blir det lättare med vilodagar och passivitetsträning också. Exempelvis, en dag kanske vi åker till skogen, Crut och Sol får spåra, Dasta får bara gå en promenad. Nästa dag åker vi till klubben, Dasta tränar agility, Crut och Sol får bara lite passivitetsträning. Nästa dag är det valpkurs, då får Dasta och Crut vilodag och stanna hemma. Nästa dag åker jag till klubben och tränar med Dasta och Crut, Sol får vara hemma hos husse. En annan dag miljöträning med Sol, lydnad med Crut hemma och trixträning med Dasta, allt på olika stunder under dagen. Jag ska helt enkelt försöka lära mig att dela mer på hundarna, träna olika saker med dem och inte hålla träningen rättvis.

Jag har alltid haft svårt för att bara träna med ena hunden för att den andra blir ledsen om inte den får göra något. Jag tror att det blir lättare att få tid till träningen också om man delar upp det mer mellan dem.

Jag önskar verkligen att jag hade Dasta och Sol hemma nu för jag är träningssugen men Crut har vilodagar, så tråkigt! Men nödvändigt…

3

Trixträning med Dasta. Bakåtvolt är en favorit.

5

Lydnadsträning med Crut.

Inblick i hur poliserna tränar hund

Hej bloggen! Jag har inte skrivit ett enda inlägg sedan i juni. I somras när jag jobbade fanns varken tid eller ork till bloggen och sedan blev det inte av. Nu känner jag mig sugen på att börja skriva igen. Jag lovar att jag inte ska göra något sånt där långt tråkigt inlägg om vad som har hänt sedan sist. Jag börjar direkt med en händelse från idag:

Crut och jag var på brukshundklubben för att träna i eftermiddags. Just nu har vi väldigt mycket fokus på passivitetsträning vilket också innebär att jag har mycket tid till att studera andra när de tränar hund, något jag finner mycket intressant. När vi då satt där och tittade på de andra rullade två polisbilar in på klubben. ”Gud vad spännande, så häftigt och roligt att få se polishundförare träna, för de måste ju verkligen vara superduktiga. Nu ska jag kolla noga så kan jag säkert lära mig ett och annat” tänkte jag. Och det fick jag också. Jag fick lära mig hur man INTE tränar hund på 2000-talet.

Det verkade bara vara den ena polisen som hade hund, den andra tittade och kanske instruerade honom. De var på andra sidan planen så jag kunde inte höra vad de sa. Polisen som hade hund var civilt klädd, han hade likadana ”hundträningsbyxor” som jag, från Lundhags. Hunden var en malenois. Polisen tog ut sin hund ur bilen och nästan direkt la han den precis i kanten av planen. Han stod kvar bredvid hunden som låg med huvudet i backen. Samtidigt som allt detta ägde rum förekom skott då de andra hade skotträning. Hunden fick ligga med huvudet mot skytten. Efter en stund låg hunden istället med rumpan mot skytten och polisen lämnade nu sin hund en bra bit. Hunden skulle fortfarande ha huvudet i backen. Vilket den inte hade hela tiden, den lyfte huvudet och sneglade bakåt mot skytten. Vad polisen gjorde då? Första gången det hände vände han sig om (han var precis på väg ifrån hunden) gick några steg på hunden och böjde sig hotfullt över den, hunden la ned huvudet igen. Nästa gång hunden lyfte huvudet gick polisen fram till hunden, placerade en hand över huvudet och en över nosen och tryckte hundens huvud mot marken i flera stötar. Efter detta blev hunden ännu mer osäker. Det syntes tydligt att den var mer osäker både på skotten och sin förare. Osäkerheten resulterade i att hunden lyfte på huvudet flera gånger för att snegla mot skytten eller de andra hundarna. Varje gång upprepade polisen trycken över huvudet ned mot backen. Vad han sa till hunden vet jag inte, men det var säkerligen inga snälla ord. Det sista jag såg var att polisen vände på hunden och tryckte ned den på rygg, jag tror att det brukar kallas för alfarullning. Sedan tränade de en liten stund på ett ställe där jag inte kunde se dem innan de åkte igen.

Alltså på riktigt, jag trodde mer om dagens svenska poliser. Det där träningssättet är fruktansvärt gammalt och det finns så många mycket bättre sätt att träna hund på. Jag tror och hoppas att de flesta poliserna (och alla andra också för den delen) inte tränar hund på detta sättet utan har tagit till sig de positiva träningsmetoderna.

polishund2_47310d

Hunden på bilden har inget med texten att göra, förutom att det är en fin polishund.

Ultraljud + rädd tik

I torsdags var jag på Kalmar Djursjukhus för att göra ultraljud på Dasta. Vi hade tid klockan halv två, jag var så nervös hela förmiddagen. Så orolig att alla tecken jag har sett på att hon är dräktig inte skulle stämma. Men jag hade rätt, hon är dräktig! ”Minst fyra, kan säkert vara 6-7 också”, blev utlåtandet. Nästa vecka ska jag åka upp med Pastabiten till Evallens Kennel utanför Uppsala, tråkigt att jag missar allt det roliga med valparna.

På senaste tiden har problemen med hundmöten blivit otroligt mycket värre. Jag tror att det beror på dräktigheten. Sedan Dasta blev attackerad i december har hon varit lite osäker vid hundmöten men det har inte varit så farligt. Tills nu. Hon blir jätterädd och osäker när vi möter hundar, de behöver inte ens vara nära. Jag tror det är för att hon är rädd om sig själv pga valparna. Är det någon som känner igen beteendet? Dasta börjar pipa och resa ragg vid hundmöten. Crut vill skydda henne när hon blir rädd så då blir han dum och morrar och kan skälla, och när han börjar morra kan Dasta börja skälla också. Det har rent ut sagt blivit skitjobbigt att möta andra hundar när jag har båda två med mig. Jag försöker gå dubbla promenader ganska mycket nu, de är mycket lugnare utan varandra. När jag bara har Dasta med mig och möter någon annan hund som beter sig illa lyfter jag faktiskt upp Dasta i famnen nu, då känner hon sig trygg. Jag vet inte om det är dumt att göra så för att man förstärker för henne att det är farligt? Å andra sidan verkar det vara ett tillfälligt beteende beroende på dräktigheten. Jag älskar Dasta men det blir skönt att slippa henne ett tag, det är jobbigt att gå dubbla rundor hela tiden…

20150319_134152

Här är Dastas bebisar i magen.

 

Ge och ta

Brukar era hundar ge er gåvor? Vad betyder det egentligen? Häromkvällen när jag hade gått och lagt mig hoppade Crut upp i sängen, gick runt mig och la ett köttigt älgben, som han hade fått tidigare under kvällen, i mitt ansikte. Sedan såg han sådär supernöjd ut, hoppade ned och gick och la sig. Han har gjort liknande grejer förut också.

Varför gör hundar så och vad betyder det?

Sådana riktiga råa ben har ett väldigt högt värde för Crut, han skulle aldrig ge bort ett till Dasta. Jag tyckte det var väldigt gulligt av honom att ge det till mig.

20140907_150700

Alternativa aktiviteter för att slippa tentaplugga:

  1. Hundträning (gärna inkluderat skitsnack med hundfolk på klubben).
  2. Milslånga promenader.
  3. Bakning.
  4. Städning.
  5. Shopping.
  6. Kolla Facebook och Instagram.
  7. Bloggläsning.
  8. Filmmys.
  9. Odling av fräknar (sola).
  10. Läsning av bok (inte studiebok!).

Imorgon har jag en stor och jättesvår tenta i statsvetenskap som i princip alla i klassen känner panik inför. Och detta är en lista på vad jag har sysslat med de senaste dagarna, bland annat. Jag har faktiskt pluggat mycket också. Men just nu verkar jag hitta på allt möjligt för att slippa plugga mer i kväll, t ex att skriva detta meningslösa blogginlägget.

Jag har funderat lite gällande att studera och ha hund. Jag tror att hundägare generellt får bättre betyg än icke hundägare. Dels för att det känns lättare att plugga när man har sällskap. Man somnar inte när man läser eftersom man samtidigt klappar en hund. Medan man klappar hunden frigörs oxytocin (tror jag, orkar inte googla det nu, eventuellt heter det något annat), hur som helst, ämnet som frigörs bidrar nog till bättre inlärning. Dessutom, i de stunder då man inte pluggar, kommer man ut och rör på sig och får massor av frisk luft och rensar tankarna från allt plugg genom hundträning. Eller kan man tänka på plugget medan man går långa härliga promenader i solen, det bidrar nog också till bättre inlärning. Vad tror ni? Är det en fördel för mig som student att ha hundar? Är det på grund av dem som jag oftast får bra resultat? (Eller är jag bara naturligt smart? höhö).

Detta kan vara det luddigaste och flummigaste inlägget någonsin på denna bloggen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt och skyller det hela på tentaångest. 

20141017_142339

Här är en bild från i höstas när jag fick hjälp med studierna av alla tre hundarna. (Visst ser det extremt effektivt ut i studiesyfte?!)

Vem är det som bestämmer?

Hemma hos oss är det Crut som bestämmer. Av han och Dasta alltså, annars är det såklart matte som bestämmer. Dasta har inte mycket att säga till om, överhuvudtaget. Men en sak har Dasta bestämt sig för, och där viker hon sig banne inte. När matte ligger i sängen får Crut under inga omständigheter vara i sängen. Hon vaktar mig som en drake. Aldrig annars mot Crut, bara när jag ligger i sängen. Däremot när jag inte är i sängen, då ligger Dasta gärna och sover tillsammans med Crut i sängen. Frågan är hur Crut kan låta Dasta bestämma detta? Hon får ju aldrig bestämma annars… Jag önskar att jag kunde läsa deras tankar.

Hur funkar det hemma hos er med flera hundar?

20150131_132406

Mys med lillebror.

Blunda inte för framstegen

Jag har haft Crut i omkring 13 månader nu. Ofta ser jag inte alla framsteg vi har gjort tillsammans, man blir lätt blind av vardagen. När jag tänker efter har Crut gjort enorma framsteg men vi har fortfarande en bit kvar på vägen. Häromdagen läste jag en hundbok där det stod hur man ska träna hundar för att inte tycka att det är obehagligt när man tar dem i halsbandet. Det är ett problem som jag helt hade glömt bort att jag har haft med Crut. Han blev arg, morrade och vände sig om för att försöka bita mig. Idag kan jag lyfta hela honom i kragen utan att han tycker det är minsta lilla obehagligt. Nämnas ska också att i början använde jag munkorg för att överhuvudtaget kunna hantera honom. Att han tidigt blev biten i tassen och jag tvungen att lägga bandage två gånger om dagen var otroligt jobbigt, men också bra för våran relation. Ett stort problem var kloklippning, det var ren panik kring den. Crut skrek och bet, jag blev frustrerad och försökte undvika kloklippning. Det var först i somras som jag började få ordning på honom, genom att erbjuda honom att bita mig om han ville. Idag står han alldeles stilla när jag klipper.

Det största framsteget som betyder allra mest för mig är att Crut har blivit en glad hund. Jag vet inte när det hände, det är något jag har lagt märke till bara de senaste månaderna. Förut var Crut inte särskilt glad, han viftade sällan på svansen. Jag trodde att han var sån, ingen svansviftare liksom. Men nu ser jag tydligt skillnaden, nu är han glad. Hela han har en lyckligare utstrålning och svansen går mycket oftare.

Vi har fortfarande en hel del att jobba med. Framför allt skallandet, vi jobbar på det och gör framsteg. Jag ville satsa på att tävla med Crut, han skulle ju bli min lydnads- och brukshund. Istället fick jag en hel hop med problem att klura på. Jag lär mig otroligt mycket på vägen och att det kommer dröja innan Crut är redo för tävlingar och utställningar gör inte så mycket längre.

Våra främsta mål under 2015 är att fortsätta att bli gladare, stärka vår relation ytterligare och jobba med stresshantering och därmed skallandet. Dessutom ska vi förhoppningsvis gå en vallkurs med inriktning mot vallhundsprov, för är det något Crut är bra på så är det vallning!

Glöm inte att se alla framsteg mellan problemen, även om de är små så är det steg i rätt riktning.

IMG_7033878977419

Crut tränar på plattformen på Hundcampus, alldeles i början på vår resa tillsammans.